Tiden räcker inte till. För en blogg alltså! Tiden ihop med Eddie är så mycket viktigare för mig än tiden med bloggen. Men ibland känns det rätt värt att logga in och skriva ett par rader iaf, och därför blir den kvar,

 

Ni kanske kan lista ut varför jag skriver idag? Trodde aldrig jag skulle "fira" att någon fyller 6 månader, vad är det liksom?! Men allt som händer med Eddie och runt omkring Eddie är enligt mig värt att fira. Jag har blivit "en sån"! ;)

Jag vet exakt vad jag gjorde för 6 månader sen. Jag vet att jag låg på BB, efter att ha varit vaken i 19 timmar, och beundrade den relativt nykläckta sonen (okej, ganska många timmar gamla sonen, men ännu inte ett dygn gammal, okej, ganska så nära 12 timmar gammal var han, jag har koll) . Den kommande natten sov jag inte en blund. Jag bara låg där och tittade på lilla E! När det blev morgon packade jag mina väskor med hjälp av Mathias och talade om för personalen att jag ville hem, jag var klar liksom! Allt hade gått som en dans, det gick som en dans, jag dansade.... INTE, för faaan va ont jag hade i chinatown (!!!) ... men inombords. Jag längtade efter att få komma hem och Vara Familj! Jag längtade efter påskmiddagen i Roma, så som jag alltid längtar dit.
Och hem kom vi! Och sov, och myste, och dagen efter åkte vi på middag. Och jag fick sitta på en kudde, så ont gjorde det, haha! Men det var ju värt all smärta liksom.

För 6 månader sen låg lilla Eddie där som en plopp. Nu är han mer vild än tam, och jag beundrar han fortfarande. Varje dag. Och jag är liksom lite tokig i min lilla familj. Även om den får mig att gå bananas ibland med.