Du får passa dig som satan!
Jag funderar på när jag skall få råd att köpa nya, som jag kan börja om med. Som jag kan starta en ny och sund relation med.
Jag funderar på om jag helt enkelt skall ge mig på sambons plånbok och låta han pröjsa kalaset då jag någonstans känner att det även är lite hans fel att dom faktiskt dör. Han har ju knappast engagerat sig i att vattna dom menar jag. :)
Annars mår vi bra. Bättre. Apigt men mkt bättre än för ett par veckor sen.
Sonen har fått dagisplats. Jag krånglar med eventuellt byte, inkomstuppgifter och schemaläggning som går åt skogen pga skäl jag inte kan gå in på här. Om någon nu skulle läsa vill säga.
Han sover nu, den lilla prinsen. Och då får jag väl massor gjort? Nää, ett år efter att jag blev mamma så är jag tröttare än nånsin de få stunderna jag får över. Lever ihop med tre små grisar....själv har jag inte tagit fram dammsugarn på några veckor, väntar med spänning på att se någon annan göra det. Idag bokade jag min första tvättid på flera veckor. Leker med tanken på att bara ta med min tvätt ut i stugan och låta resten ligga kvar i tvättkorgens trygga vrå.... ;)
Halv tolv tänker jag gå upp och börja sniffa den lilla kraken i nacken, så han vaknar sakta men säkert.
Min mage skriker efter mat, och idags kall vi äta tillsammans, likadan mat. Panerad torsk, potatis och remouladsås, gårdagens rester!
Jag känner mig bitsk, eller med finare ordval; på hugget.
Jag känner att ni får passa er lite. Fråga inte om ni inte vill veta. Vräk inte ur er dumma saker och förvänta er att jag sväljer skiten. Jag ifrågasätter och jag ger er svar på tal.
Du får passa dig som satan!
Jag duger som bullsällskap.
En sak är jag bestämt säker på. Jag har skäl att leva. Jag har fram och tillbaka under många år mått dåligt...till och från, upp och ner.
Den 4e April förändrades min syn på liv och död. Från att aldrig ha varit rädd för att dö, så är det något jag fruktar hela tiden.
Jag är livrädd för att dö. Jag är livrädd för att gå miste om tiden ihop med min lilla skatt.
Jag är nu ledsen för att jag inte kan leva fullt ut med samma energi och kraft som jag hade innan jag fick en sjuk mage, och jag är ledsen för att jag inte orkar ge allt på det sättet jag gjorde innan jag drabbades av ohälsa.
Jag kommer fortsätta slita som ett djur för att ge sonen det allra bästa.
Eddie är nämligen min mening med livet. Utan tvekan.
För att man skall må bra krävs det väl kanske att man har bra vänner med.
Shit det tar emot att skriva det här....men vart tog dom vägen? Dom bara försvann som vindar en efter en....
Nämner jag att jag är sugen på att gå ut, GÖRA DEBUT, så säger dom att -Det Borde Du Då Sannerligen Göra, För Det Är Din Tur Nu....
Men dom erbjuder sällan krogsällskap, istället pushar dom genom att berätta hur kul dom hade ute sist, så de kan ju rekommenderas att gå hit el dit.... Och så erbjuder dom barnvakt. För min unge är ju jävligt söt!
Men självklart! Kom hit...ta hand om min kotte...umgås med min sambo, så svirar jag om och drar iväg. Själv. Nej...skulle inte tro det. Folk vill komma och fika...inte ta ett glas vin som förr.
Och när det kommer till barnvakt. Jag har varit usel på att lämna bort Eddie.
ELLER så kan man se det på ett annat vis: Jag har varit jättebra på att vara mamma och ta mitt ansvar.
JAG tycker inte att man skall skaffa barn för att sen satsa på att lämna bort dom och supa skallen i småbitar helg efter helg. JAG tycker att man kan ta hand om sina barn...och man behöver inte Lära dom att sova borta, det kommer nog en tid då man kan kommunicera med sitt barn på ett bra sätt och då kanske barnet väljer att sova hos någon annan så att föräldern med behov av att gå ut (för självklart finns behovet där, men jag tycker man kan mosa ner det de första månaderna åtminstone!!) och socialisera eller vad den nu vill göra kan göra det.
En grej till. Missförstå mig inte nu...Ni som erbjuder er att vara barnvakt en stund hit och dit, det är JÄTTESNÄLLT. Och så finns det dom som gärna hade tagit han längre stunder.
Men hur snällt är det egentligen mot min son att lämna han hos människor han träffar ytterst sällan och pysa iväg?
Jag litar på att mina vänner tar hand om min son på rätt sätt, men han känner inte dom. För vi umgås aldrig.
Därför lämnar jag inte bort han hur som helst.
Som sagt, en kort stund kanske... Men en kväll? El en natt? Nahaj!
Jag är inte vidare påläst, men vem som helst kopplar väl att ett barn som är under året inte minns en person som den inte träffat på evigheter? Eller?
Jag skall fortsätta att spy lite här...ingen som läser min blogg längre iaf.
Jag är så jävla trött på att kliva upp varje natt. Jag tar alla nätter här, ingen avlastning alls.
Hej och hå, bare skjut mi. Så känns det ibland....
Min sambo vaknar nämligen inte längre....för han har blivit van med att jag kliver upp.
Jaaa, han säger förstås att han vaknar och har en lika rubbad nattsömn som jag, men jag kan konstatera att han ganska så ofta snarkar sig igenom nattflaskorna jag delar ut brevid i sängen.
Och något som oroar mig är förstås hur det skall bli när vi båda jobbar. Det kan väl ändå inte vara som så att enbart jag skall kliva upp på nätterna då också? Det känns lite sådär isf.
Jag får höra att jag är piggare för att jag får sova en timme på förmiddagen ihop med sonen.
Själv säger jag såhär: Det är BULLSHIT! Jag är piggare för att någon måste vara den pigga.
Jag biter ihop. Jag leker, promenerar, och röjer undan leksaker. Jag prioriterar ordning i hemmet och en nöjd kotte framför fötter i högläge och ändan i soffan.
Och när jag ligger vaken ett par timmar efter sängdags och knappar på mobilen så är inte det för att jag är pigg, utan det beror på att jag inte kan slappna av.....när vetskapen om att jag snart skall kliva upp, värma flaska och ha koll på läget finns i bakhuvudet. Det är stress.
För stressad kan man vara även om man går hemma om dagarna.
Jag hör ju själv hur bitter jag låter här i slutet av inlägget.....för lite "hippsomhapp" tänker jag avsluta.
MEN bitter är jag inte, jag är sjukt nöjd.
Mitt liv är så jävla VÄRT! Allt slit och alla sömnlösa nätter....så jävla värt vad jag får för det.
E!
Lilla E!
Jag vet exakt vad jag gjorde för 6 månader sen. Jag vet att jag låg på BB, efter att ha varit vaken i 19 timmar, och beundrade den relativt nykläckta sonen (okej, ganska många timmar gamla sonen, men ännu inte ett dygn gammal, okej, ganska så nära 12 timmar gammal var han, jag har koll) . Den kommande natten sov jag inte en blund. Jag bara låg där och tittade på lilla E! När det blev morgon packade jag mina väskor med hjälp av Mathias och talade om för personalen att jag ville hem, jag var klar liksom! Allt hade gått som en dans, det gick som en dans, jag dansade.... INTE, för faaan va ont jag hade i chinatown (!!!) ... men inombords. Jag längtade efter att få komma hem och Vara Familj! Jag längtade efter påskmiddagen i Roma, så som jag alltid längtar dit.
Och hem kom vi! Och sov, och myste, och dagen efter åkte vi på middag. Och jag fick sitta på en kudde, så ont gjorde det, haha! Men det var ju värt all smärta liksom.
För 6 månader sen låg lilla Eddie där som en plopp. Nu är han mer vild än tam, och jag beundrar han fortfarande. Varje dag. Och jag är liksom lite tokig i min lilla familj. Även om den får mig att gå bananas ibland med.
Tiden går fort när man har roligt!
Mathias har begett sig iväg på fest, Eddie sover som en stock, och jag passar på att starta upp datorn.
Kom på att jag har en blogg att mata med smaskig information om vad som händer och sker i mitt liv. Något jag helt glömt av de senaste månaderna.
Lilla E tar upp mkt av min tid. Väldigt mkt! Men jag trivs i livet som numera fyllts med blöjbyten och smågnäll, även om jag saknar att arbeta. Det här med att bara gå hemma och inte tjäna särskilt bra är nämligen något för mesar, och en sån är inte jag! ;)
Jag har inte bara blivit mamma utan jag har blivit med radhus också. Stort och fint radhus, precis i min smak. Igår var det en vecka sen vi flyttade in. Lite småfix kvar, men helt okej, bättre än bara okej till och med.
Hade jag inte haft så förbannat ont i skallen så hade jag bjudit på mer detaljer, men det kommer längre fram. Jag behövde nog bara få småskryta lite med att jag triiiivs! :P
Bästa påskpresenten!
Eddie!
Föddes 20120404, en vecka före BF.
Klockan var 11.24 och jag minns att det var strålande sol, mitt i den lustgasfyllda smärtan påpekade jag nämligen det.
Han vägde 3550g,
och var 50cm lång.
Inte någon vanlig mage.
Hela släkten vet med säkerhet om det nu, de flesta av vännerna också för den delen. Min Facebook är dock fortfarande liiite helig, de kommer en tid då ja kläcker det på riktigt där också.
Går ju inte att dölja längre. Min annars ganska så platta lilla mage är långt ifrån platt numera, den är milt sagt stor, och större skall den bli.
Drygt tre månader kvar innan jag får se det lilla livet, men vi är redan nära vänner. Att tycka såhär mycket om någon man aldrig direkt mött trodde jag inte att man kunde göra. Vi kommunicerar på olika sätt, jag med klappar och den lilla med rediga sparkar. Jag har för längesen konstaterat att vi väntar på att stycke bråkstake skall levereras, och väntar det gör iaf Jag med spänning! Kan bara tala för mig själv, men jag Tror nog att det även gäller min käre partner.
Nu skall jag försöka somna tidigt, något jag börjat uppskatta på ett helt annat sätt än tidigare.
<3
:)
Det är inte många som vet vad jag ställt till med och hur jag hanterat det. Men det blir fler och fler. Anledningen till att jag inte skriver om det helt öppet och offentligt är att vissa människor bara lider av nyfikenhet, såna människor finns det ingen plats för i mitt liv just nu. Jag omger mig av människor som gör mig glad. Det finns fortfarande personer som står mig riktigt nära som inget vet, just av anledningen att dom inte kommer förstå eller hjälpa mig acceptera. Tidpunkten för händelsen kunde varit bättre, men framförallt så kunde den varit betydligt sämre, därför gasar jag på med ett leende på läpparna nu. Det här kommer gå bra!
Meningsskiljaktigheter?
Ena stunden skrattar jag högt över situationen jag befinner mig i och andra är jag på väg att bryta samman. Hur fan skall detta gå? Förmodligen alldeles utmärkt svarar den allra coolaste av mina många personligheter!
I eftermiddag skall min halvsjuka lur lämnas iväg på kontroll, garantin går ut om ungefär två dagar, och jag vågar inte riskera att strunta i alla konstiga grejer den har för sig längre. Hoppas helt klart på en ny, den här har varit en besvikelse jämfört med pengarna jag betalade för den.
Dags att slänga på ett fejs, och knalla ner på apoteket, möta upp Tessan, o snacka lite skit.
Heja mig!
Nu jävlar händer det grejer.
Vilken liten räddhare jag förvandlats till på kort tid, det händer saker i mitt liv som jag aldrig varit med om förr och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är skraj. Men jag kör på och biter ihop! :)
Idag har jag en bra dag, fixat en himla massa. Varit ledig med gott samvete helt enkelt, ringt samtal och fixat bästa referenspersonen!
Imorgon blir det ett nytt samtal med ett stycke doktor och jag hoppas att vi tillsammans finner en lösning på den här förbannade magen. Orka leva med den såhär! :(
Fick samtal från elgiganten idag, behövs tydligen en ny hårddisk till datorn med, känns som att de enda ja får tillbaks av min gamla dator är skalet....!? Jaja, renoveras behöver allt. samtidigt skall jag passa på att klaga lite på min mobil när vi åker ut dit sen, blir tokig! Det går ju knappt att prata i den längre, ingen hör vad jag säger, jag hör inte vad andra säger och den blir galet varm efter några minuters användande.
Jobb har jag faktiskt haft gott om på sistone, och från och med imorgon em ligger jag tillgänglig igen o hoppas på att få arbete. Skall dessutom på en intervju imorgon förmiddag och börjar redan nu bli lite nervös.
Jaja, får väl som vanligt slita mig från datorn och göra "ett ryck" här hemma.
Heja mig!
Arbetslöshetsångest!
Har haft rätt många fysiskt avslappnande dagar nu på sistone och har ångest över att kontot inte kommer vara lika tätt som de varit under sommaren. Däremot så har den senaste tiden varit psykiskt påfrestande ist, men det skall nog ordna upp sig...
Morgonen har jag tillbringat i sängen, med frukost, telefonsamtal (jobbrelaterade) och Tg-tider....jissus vilket bassel det skall vara med allt.
Har en mage som är sjukt ledsen, så planerar att slänga mig med en bok i badet o slappna av ett tag. För övrigt så finns det numera en medicin på marknaden som skall vara lindrande mot min magsjukdom, känner dock inte för att knapra den just nu och dessutom är den relativt otestad och dyr.....någon måtta får det vara! :)
Igår blev jag klippt, vilket resulterar i att jag nu känner ett starkt behov av att tona håret en skvätt....har ca fem olika nyanser i det nu efter sommarens solattack, svart, brunt, rött, lila och blont?! ungefär fyra färger för mkt!
Min dator är ivägskickad på lagning, hoppas dom byter ut skärmen och inte lagar den, och att dom fixar den skramlande fläkten, helst skall det gå fort också...annars blir det liv på mig.
Surfar för tillfället omkring på min mors lilla dator och det känns lite otryggt....sist jag lånade en laptop av henne så såg hon inte röken utav den mer, jag sålde den och köpte en grymmis ist (den som är skadad nu), dock inte utan hennes vetskap. Och den här gången erbjöd hon faktiskt mig den stationära som till stor del tillhör mig...men jag vet inte vart jag skulle få plats med den. Hon skall få tillbaks den här!!! :)
Skall hoppa i plurret o njuta, sen sätta mig o ta en titt i den externa hårddisken o fila lite på mitt redan ganska så perfekta CV, för att sen langa ut det, kanske imorgon om jag inte får jobba då heller.
Have a nice day....
Bara för att jag är en livsnjutare.
Tjejen som ligger i sovrummet med persiennerna nere och undrar om det möjligtvis är sol ute. Har ni hört talas om henne?
Jag har varit uppe, men då var det för tidigt att förlita sig på himlen, jag har faktiskt gjort mig iordning en del till och med, det är bara det att jag lockades av tanken på frukost och tidning i sängen, så jag omvandlade det till verklighet, o här ligger jag nu! Så lat är jag fortfarande inte.
Funderar på att knalla ner på stan och sola, har jag inte gjort på mååånga månader, men usch så skönt det skulle vara. Och så är jag väldigt sugen på att dra ett varv neråt hamnen med min kamera! Jag älskar hösten, det är nog utan tvekan den mysigaste årstiden, det finns ju inget skönare än att klä sig riktigt varmt och ge sig ut i lite svalare väder på promenix, för att bara beundra och föreviga naturen. Min kamera har liksom försummats på sistone, det skall förmodligen bli ändring på det den kommande tiden.
Jag väntar ännu på besked om min dator kommer kunna lagas eller om det blir en ny, jag gillar ju den liksom, och prestandan är det inge fel på alls! Köps inge kattskit här inte...!
Allt som har med min dator att göra läggs av någon anledning på hatthyllan just nu, det känns för invecklat att ordna genom Mathias dator i den externa hårddisken där allt för tillfället ligger. Jag är väl rädd för att den av någon outgrundlig anledning också skall braka så går precis allt förlorat. :P
Nej men ta tag i dagen kan jag ju göra åtminstone!
Det går sådär.
Pratade med min man för en stund sen, han skulle kanske men bara kanske komma hem liite tidigare. Jag längtar, herregud vad jag längtar, jag vill ha han brevid. Igår var ja upp över öronen kär i han hela (!!) dagen o blev som en fnissig fjortis bara jag tittade på honom. Och idag när jag känner mig ynklig behöver jag honom mer än vanligt, vilket är lite konstigt då jag brukar vara ganska så förtjust i att ligga helt ostört utan massa folk omkring mig än annars. Det har varit lite mycket på sistone och det är väl kanske förklaringen, jag behöver trygga famnen att krypa in i just nu när det stormar.
Jag har egentligen hur mkt som helst att göra. Jaaa, inte jobb då alltså, utan de skall jag ännu försöka fixa lite mer av, men jag behöver beställa papper o ringa samtal och gå på några möten osv...sånt där som faktiskt behövs göras ibland.
I helgen gifte sig min kära kusin, och självklart missade jag bröllopet, även det pga ohälsa. Men jag hoppas dom lever lyckliga i alla sina dagar!!
Min dator pajade med, ja eller inte datorn men skärmen. Så min laptop är rätt obrukbar för stunden. Mathias som ställde till med oredan får försöka att reda upp det med, och fort skall det helst gå, för jag känner mig inte riktigt bekväm med den här datorn. Och sen är jag sån som tycker att när andra stökar till, tappar bort eller förstör andras grejer så får dom se till att ersätta dessa med.
Nåja, min man han gör så gott han kan nu.
Huset vi varit och kollat på, (min stora kärlek, med hästhage utanför fönstret) stiger sakta men säkert i pris. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, för så mkt tyckte nog inte ens jag att det var värt. Men men, hejja alla rika skitar här omkring!!
Jag funderar på att hoppa i lite mjuka fula kläder, dra en mössa på huvudet, fälla ner brillorna och ta en promenad, bara för den friska luftens skull. Men det är väl lika bra att vänta tills jag har ork att knala ändå till affären ist för nåt varv runt den gamla fotbollsplanen utanför.
Må gud vara med er läsare! ;)
Oj vad tiden går fort.........
.....när man jobbar, är sjuk, trött och mest förvirrad.
Jag är sambo nu, det funkar finfint. Kunde jag ha gett mig på tidigare!
Har arbetat stenhårt hela sommaren, jag gillar verkligen mitt jobb och har hög arbetsmoral. Vad jag skall göra när mina tider på Fältgatan är slut är för mig fortfarande ett mysterium.
Jag står i ett sånt där knöligt vägskäl och vet inte riktigt åt vilket håll jag skall gå. Hur som helst så måste jag bestämma mig snart.
Jag tycker iaf att jag och min man har haft en mysig sommar, även om solen inte alltid varit på vår sida. Vi kom till stranden en dag, och jag har suttit på uteservering och käkat hela två gånger. Men det duger! Jag är nöjd!!
Är helt ledig den här veckan, skall roa mig med att springa ärenden och pricka av min att-göra-lista. Egentligen så orkar jag inte, vill bara ligga i sängen och dåsa hela dagarna, drömma mig bort, jaaa typ stoppa skallen i sanden.
Jag skall krypa ner djupt under täcket en liten stund till nu. Sen får det bli en varm dusch!
Jag är totalt slut som person.
Jag tömmer skåp och fyller upp redan till gränsen överfyllda skåp, jag fyller Ikea-kassar och kartonger med grejer jag inte har en blekaste aning om vart jag skall dumpa. Inatt skall jag jobba, ikväll skall jag visa mina soffor som numera är till försäljning, samtidigt som jag skall skänka en himla massa fina prylar till Katthemmets Loppis. Innan helgen vill jag ha min lägenhet tom, för jag har redan dragit en vecka över tiden!?
Mitt i illamående och yrsel-attacker skulle det inte vara fel att hinna träffa någon vän....för det var ett tag sen nu. Eller kanske tillbringa liiite mer tid tillsammans med min man? Jag flyttar in hos han, och ändå känns det som att vi ses så mycket mindre nu än när jag hade ett eget fullbordat hem.
Hur i helvete hinner alla andra människor med allt? Och hur orkar dom hålla så förbannat god min hela tiden? Jag får iaf toksinne!
