Jag duger som bullsällskap.

Här sitter jag i soffan och funderar över livet. Jag funderar över vem jag var och vem jag har blivit. Jag klurar på hur jag mår Nu jämfört med Då.
En sak är jag bestämt säker på. Jag har skäl att leva. Jag har fram och tillbaka under många år mått dåligt...till och från, upp och ner.

Den 4e April förändrades min syn på liv och död. Från att aldrig ha varit rädd för att dö, så är det något jag fruktar hela tiden.
Jag är livrädd för att dö. Jag är livrädd för att gå miste om tiden ihop med min lilla skatt.
När Eddie föddes fick mitt liv en helt annan mening än det tidigare haft.
Jag är nu ledsen för att jag inte kan leva fullt ut med samma energi och kraft som jag hade innan jag fick en sjuk mage, och jag är ledsen för att jag inte orkar ge allt på det sättet jag gjorde innan jag drabbades av ohälsa.
Jag kommer fortsätta slita som ett djur för att ge sonen det allra bästa.
Eddie är nämligen min mening med livet. Utan tvekan.

För att man skall må bra krävs det väl kanske att man har bra vänner med.
Shit det tar emot att skriva det här....men vart tog dom vägen? Dom bara försvann som vindar en efter en....
Nämner jag att jag är sugen på att gå ut, GÖRA DEBUT, så säger dom att -Det Borde Du Då Sannerligen Göra, För Det Är Din Tur Nu....
Men dom erbjuder sällan krogsällskap, istället pushar dom genom att berätta hur kul dom hade ute sist, så de kan ju rekommenderas att gå hit el dit.... Och så erbjuder dom barnvakt. För min unge är ju jävligt söt!
Men självklart! Kom hit...ta hand om min kotte...umgås med min sambo, så svirar jag om och drar iväg. Själv. Nej...skulle inte tro det. Folk vill komma och fika...inte ta ett glas vin som förr.

Och när det kommer till barnvakt. Jag har varit usel på att lämna bort Eddie.
ELLER så kan man se det på ett annat vis: Jag har varit jättebra på att vara mamma och ta mitt ansvar.
JAG tycker inte att man skall skaffa barn för att sen satsa på att lämna bort dom och supa skallen i småbitar helg efter helg. JAG tycker att man kan ta hand om sina barn...och man behöver inte Lära dom att sova borta, det kommer nog en tid då man kan kommunicera med sitt barn på ett bra sätt och då kanske barnet väljer att sova hos någon annan så att föräldern med behov av att gå ut (för självklart finns behovet där, men jag tycker man kan mosa ner det de första månaderna åtminstone!!) och socialisera eller vad den nu vill göra kan göra det.

En grej till. Missförstå mig inte nu...Ni som erbjuder er att vara barnvakt en stund hit och dit, det är JÄTTESNÄLLT. Och så finns det dom som gärna hade tagit han längre stunder.
Men hur snällt är det egentligen mot min son att lämna han hos människor han träffar ytterst sällan och pysa iväg?
Jag litar på att mina vänner tar hand om min son på rätt sätt, men han känner inte dom. För vi umgås aldrig.
Därför lämnar jag inte bort han hur som helst.
Som sagt, en kort stund kanske... Men en kväll? El en natt? Nahaj!
Jag är inte vidare påläst, men vem som helst kopplar väl att ett barn som är under året inte minns en person som den inte träffat på evigheter? Eller?

Jag skall fortsätta att spy lite här...ingen som läser min blogg längre iaf.
Jag är så jävla trött på att kliva upp varje natt. Jag tar alla nätter här, ingen avlastning alls.
Hej och hå, bare skjut mi. Så känns det ibland....
Min sambo vaknar nämligen inte längre....för han har blivit van med att jag kliver upp.
Jaaa, han säger förstås att han vaknar och har en lika rubbad nattsömn som jag, men jag kan konstatera att han ganska så ofta snarkar sig igenom nattflaskorna jag delar ut brevid i sängen.
Och något som oroar mig är förstås hur det skall bli när vi båda jobbar. Det kan väl ändå inte vara som så att enbart jag skall kliva upp på nätterna då också? Det känns lite sådär isf.
Jag får höra att jag är piggare för att jag får sova en timme på förmiddagen ihop med sonen.
Själv säger jag såhär: Det är BULLSHIT! Jag är piggare för att någon måste vara den pigga.
Jag biter ihop. Jag leker, promenerar, och röjer undan leksaker. Jag prioriterar ordning i hemmet och en nöjd kotte framför fötter i högläge och ändan i soffan.
Och när jag ligger vaken ett par timmar efter sängdags och knappar på mobilen så är inte det för att jag är pigg, utan det beror på att jag inte kan slappna av.....när vetskapen om att jag snart skall kliva upp, värma flaska och ha koll på läget finns i bakhuvudet. Det är stress.
För stressad kan man vara även om man går hemma om dagarna.

Jag hör ju själv hur bitter jag låter här i slutet av inlägget.....för lite "hippsomhapp" tänker jag avsluta.
MEN bitter är jag inte, jag är sjukt nöjd.
Mitt liv är så jävla VÄRT! Allt slit och alla sömnlösa nätter....så jävla värt vad jag får för det.