Här sitter jag igen. Och jag har inte mer att berätta än att mina blommor dör och jag orkar inte ta hand om dem.
Jag funderar på när jag skall få råd att köpa nya, som jag kan börja om med. Som jag kan starta en ny och sund relation med.
Jag funderar på om jag helt enkelt skall ge mig på sambons plånbok och låta han pröjsa kalaset  då jag någonstans känner att det även är lite hans fel att dom faktiskt dör. Han har ju knappast engagerat sig i att vattna dom menar jag. :)
Annars mår vi bra. Bättre. Apigt men mkt bättre än för ett par veckor sen.
Sonen har fått dagisplats. Jag krånglar med eventuellt byte, inkomstuppgifter och schemaläggning som går åt skogen pga skäl jag inte kan gå in på här. Om någon nu skulle läsa vill säga.
Han sover nu, den lilla prinsen. Och då får jag väl massor gjort? Nää, ett år efter att jag blev mamma så är jag tröttare än nånsin de få stunderna jag får över. Lever ihop med tre små grisar....själv har jag inte tagit fram dammsugarn på några veckor, väntar med spänning på att se någon annan göra det. Idag bokade jag min första tvättid på flera veckor. Leker med tanken på att bara ta med min tvätt ut i stugan och låta resten ligga kvar i tvättkorgens trygga vrå.... ;)
Halv tolv tänker jag gå upp och börja sniffa den lilla kraken i nacken, så han vaknar sakta men säkert.
Min mage skriker efter mat, och idags kall vi äta tillsammans, likadan mat. Panerad torsk, potatis och remouladsås, gårdagens rester!
Jag känner mig bitsk, eller med finare ordval; på hugget.
Jag känner att ni får passa er lite. Fråga inte om ni inte vill veta. Vräk inte ur er dumma saker och förvänta er att jag sväljer skiten. Jag ifrågasätter och jag ger er svar på tal.
Du får passa dig som satan!